Munkstoryn del 2

OBS! Om du inte läst föregående inlägg, så läs det först...

...för svaret på frågan kan ni läsa här.

Hans visa svar var:

Jag känner sorg över att sluta vara munk,

det är ju min identitet.

Men jag känner stor glädje över att någon för första gången

erbjuder mig ett alternativ till munklivet.

Jag väljer att flytta från templet,

bli en elev och bo i pojkhuset med de andra handikappade pojkarna!

 

 

Bounhuang bestämde sig alltså för att ta vara på erbjudandet.

När han kom till skolan på måndagen

var han uppklädd i nya skinande svarta skor,

 nya mörka byxor och ny vit skjorta.

Hela killen lyste av lycka.

 

Men jag tror att jag var lika lycklig.

Var det månne mission som jag fick uppleva? 

 

Våren 2006, när han gått två år på Quest College
berättar Bounhuang så här:

 

Han har en vision för framtiden.

Han vill undervisa andra hemma i sin by.

Han vet att utbildning är viktig.

Nu är han gift med en flicka från sin provins.

De väntar sitt första barn nu i höst.

Han som trodde att han aldrig skulle kunna gifta sig

för han är ju handikappad.

 

Men visst var livet enklare som munk.

Då behövde han inte oroa sig för hur han skulle få mat.

Till templet offrar laoterna mat till munkarna,

som en familjefar skall han själv få ihop pengar till mat.

Bounhuang jobbade som nattvakt på skolan

och studerade på dagarna.

Jag undrade nog hur han orkade med det,

 men han svarade det går så länge han är inställd på det.

 

 

 

När jag mötte honom julen 201

 så var han en stolt tvåbarnspappa

som fortfarande hade visionen om att undervisa

de som inte har möjlighet att studera. 

Den datautbildning som han fick på Quest College

har gett honom ett nytt liv!

Han behövde inte vara en munk livet ut!