Elefanter

Laos kallades på 1300 talet för Lane Xang.

Det betyder "miljoner elefanter".

I dagens Laos finns det några enstaka elefanter kvar.

Vi på Creative Hands verkstaden

tillverkade elefanter i tre olika storlekar.

 

 

 

 

De är sydda av hampatyg och fyllda med "kapok".

Det var ett helt företag att få tag i fyllningen.

Kapok är ett naturmaterial som man plockar av bomullsträdet.

 

Vi fick det av Patsalas mamma i stora svarta sopsäckar.

Men sen när vi fick en beställning på elefanter till Australien,

 måste vi fylla dem med något annat

eftersom man inte får ta in kapok till Australien.

Då köpte jag billiga dynor på marknaden som vi sprättade upp

och så använde vi kuddfyllningen till våra elefanter.

 

 

 

 

Hejdå! Vi ska åka till Australien!

 

Handikapptoalett

En av mina uppgifter som Special Education Manager

var att hjälpa de handikappade på olika sätt.

Jag fick goda vänner

 i landets handikapporganisation LDPA

( Lao Disabled People's Association)

och blev inbjuden till olika sammanhang och seminarier.

Så när vi på skolan bestämde oss

 för att bygga en handikappvänlig toalett med ramp

blev det en stor sak i staden.

Det fanns inte många toaletter i Vientiane 

som rullstolsburna kunde använda.

 

 

 

 

Här är det LDPA representanten Somkhunta,

som inspekterar den.

Så här fin toalett fanns det ingen annanstans på hela skolområdet.

 

Som handikappad i Laos har du hela tiden

 en massa fördomar emot dig.

Jag kommer ihåg vad svårt det var

 för skolans städerskor att städa denna toalett...

Nizza

När vi kom till Laos i maj 2001

 var storasyster och lillebror ju under skolåldern.

Vi hittade ett dagis (se inlägget 20.1)

som de kunde börja i till hösten. 

Men vi behövde också en barnflicka.

Så det var då som Nizza kom in i bilden.

 

 

Men det var ingen lätt uppgift hon fick.

Lillebror hade det jobbigt...

och han tog ut sin frustration på Nizza.

De hade inget gemensamt språk.

Men, hon höll ut.

I några år jobbade hon hos oss.

Sen blev barnen äldre och hon behövdes inte längre.

 

                                                                    Storasyster med

Ladda och Nizza.

 

Ladda

Den viktigaste personen i vårt hus under åren i Laos var absolut maiden.

Vår första hette Madam Pai.
Vi ärvde henne av en annan svensk familj.

Vi hade henne den första tiden
tills vi hittade vår egen Ladda.

 

Laddas uppgift var att laga lunch och middag.

På morgonen innan hon kom på jobb
handlade hon färskvarorna på marknaden.
Så var det att,
 sopa golvet varje dag.

Städa huset en gång i veckan.

I veckorna tvättade hon kläderna
 och på helgen tvättade jag.

Det var hon som
strök kläderna och vek in tvätten.

Det var Ladda som såg till att soporna blev hämtade.

Hon beställde gas till spisen.

 

Ja.

 

Hon var en pålitlig alltiallo
som verkligen hjälpte oss på alla sätt.

Hon lärde sig baka kanelbullar och steka plättar.

Och ingen gjorde så goda Spring Rolls som Ladda.

 

Och när hon hann,

älskade hon att ta hand om barnen och leka med dem.

 

 

Speciellt lillungen älskade hon.

Här på bilden tar de vara på årets mangoskörd.

Det är egen frukt från trädena på vår bakgård.

 

När vi hade besök fick hon vara lärare

och visa hur man gör goda laotiska maträtter.

 

 

När vi åkte hem fick Ladda jobb hos

en ny svensk familj som flyttade in i vårt hus!

 

 

 

 

 

 

Laap

Laos nationalrätt heter Laap.

Den lagas av kokat kött som hackats i små, små bitar.

 Sen blandar man i:

allt som kryper och krälar,

olika lökar och kryddor.

 

 

 

Nej, vår maid gjorde den absolut godaste Laapen.

Hon lagade den med chicken. 

Och hon satte inte i några rostade insekter,

som tur var!

Laapen äts med Klibbris och starksås 

och det är sååå gott!

Sticky Rice

Någon gång måste jag ju börja skriva om maten i Laos.

Så idag ska jag berätta om riset.

 

 

I Laos äter man både det vanliga riset

 och så då Sticky Rice,

 som vi på svenska kallar Klibbris.

 

Klibbriset skall först blötläggas och sen ångkokas det.

 

Bild från nätet

 

I Laos äts det riset varje dag.

Det första mor i huset ute på landsbygden gör på morgonen,

är att sätta riset och ångkoka.

Så portioneras det ut åt familjemedlemmarna

 som tar det med sig till skolan och jobb.

De bär det med sig i såna här korgar

 som finns i olika storlekar och som kallas "tip".

 

 

 

 

 

Vi har en rolig historia med temat ris.

När barnen var små var vi på turistresa i Thailand.

Till sist sa lillebror efter flera dagars skräpmatsätande:

Sku ja inte bara kunna få lite riiis???

Birthday Party

På Quest College hade vi ofta Birthday Party.

Med jämna mellanrum blev det fest

och alla som hade haft födelsedag sen senaste fest firades.

Vi åt tårta

och födelsedagsbarnen fick en gåva från skolan.

 

 

Men när jag fyllde 35 hade de fixat fest bara för mig

 med egen tårta och Pepsi.

Då samlades hela personalen och firade mig.

 

 

 

 

Moonty

Den äldsta av "mina" elever var Moonty.

 

 

Han var redan över 30 år gammal

när han kom och började läsa engelska på Quest.

Han fick i unga år spetälska,

och sjukdomen hade hunnit förstöra mycket i hans kropp

innan han fick någon hjälp.

Moonty kom till hantverksverkstaden

och ville jobba han med som de andra.

Problemet var bara att eftersom hans händer var skadade

 och han inte hade nån känsel kvar där

måste det vara en sån uppgift som han kunde klara av.

 

Koncentration!

Här måste jag se efter så att han inte fick sår på fingrarana.

Här river han pappersremsor för papperstillverkningen

 

Moonty var duktig och försökte med ett och annat.

 

Till sist kom han en dag och sa att han också ville börja måla.

Han hade ju sett hur fina kort Chamlearn gjorde.

Min uppgift som ledare är inte att sätta gränser

och bestämma vad någon

klarar av eller inte klarar av.

Jag tänkte,

ok,

 Moonty skall få prova på.

 

 

De första korten han gjorde kunde vi inte sälja.

Men skam den som ger sig!

Till sist hittade Moonty ett motiv som blev bra.

En vattenkruka!

Bakom hans kort satt en dekal fastlimmad där det stod:

 

Detta kort är målat av en av de handikappade eleverna.

Han heter Moonty och kommer från norra Laos.

I sin ungdom fick han spetälska som förstörde mycket i hans kropp.

Han har studerat engelska på Quest College i många år.

Just nu går hans dröm i uppfyllelse när han som 36-åring får avsluta grundskolan.

 

 

Här trivs Moonty.

Han fick bo i pojkhuset med killarna från Quest.

Och efter han fått grundskolan klar

var hans högsta önskan

 att få bli engelskalärare i någon by...

 

 

Chamlern

När Chamlern först kom till Quest College var han en tystlåten och blyg kille.

Han kunde inte så mycket engelska.

Han kommer från norra Laos.

Han visade mig ganska fort att han är bra på att teckna.

Och det tog vi fasta på i Creative Hands.

 

 

 

 

Då kunde jag inte fantisera om

att hans tecknartalang skulle ta honom till där han är idag.

Efter engelskstudierna fick han plats på den treåriga datalinjen.

Och när han blev klar

fick han ett jobb där han illustrerade barnböcker.  

http://www.bigbrothermouse.com/

 När vi besökte Laos julen 2010

fick jag en ny fin Lao- Engelsk ABC bok

som Chamlern producerat alldeles själv.

 

 

 

Idag är han gift och har barn.

Han ansvarar för en liten bookshop i Vientiane.

 

Singxay

Killen som Seevanh gifte sig med heter Singxay. (se föregående inlägg).

De kommer från samma folkgrupp

 men kände inte varandra innan de möttes på Quest College.

Singxay var en duktig elev.

 

 

Han läste först engelska

 och sedan fick han också studieplats på den treåriga datalinjen.

 

Singxay jobbade som vakt på skolan under flera perioder,

 så att han fick ihop fickpengar.

 

I januari 2004 for vi på besök ut till några byar i närheten av Vientiane. 

 

 

Vi besökte Singxays mamma och hans två bröder.

 

 

De bodde i en enkel hydda nu.

Deras hus hade brunnit ner för ett år sedan

och mamman hade inte råd att bygga huset klart på en gång,

men hon var på god väg.

 

Nu när jag ser de här bilderna och tänker på Singxay kommer jag att tänka på

att Singxay är den enda laotiska pojkeleven jag kramat om.

Det hände den eftermiddagen när han fick veta

att hans yngsta bror hade drunknat för några dagar sedan.

Lillebror var redan begravd när de skickade bud efter Singxay.

Släkten hade inte velat störa Singxay i hans studier!

Han kom till Kemphone och mig och berättade det.

Jag gav honom lite pengar

 och innan han satte sig på mopeden

bakom morbrorn som hämtade honom

 gav jag honom en kram.

Så for de iväg och jag stod kvar orkeslös och tom...

 

 

Seevanh

Seevanh kom till Quest College för att lära sig engelska.

Hon hade flyttat till sin farbror i Vientiane för att studera.

Det fanns ingen framtid för henne i hennes hemby.

Seevanh har en tvillingssyster.

När de var små fick Seevanh polio och blev förlamad i ena benet. 

Hon växte upp och alla sa att en handikappad flicka kan aldrig gifta sig och bilda familj.

Så med den kunskapen kom hon till skolan.

Där träffade hon Kemphone som också var handikappad,

 men som var gift och hade barn!

Detta var helt ofattbart för Seevanh!

Seevanh var en duktig hantverkare.

Hon hade lätt för att lära sig olika hantverk.

 

 

Idag år 2014 är hon själv gift med Singxay som också är polioskadad

och tillsammans har de två barn!

 

 

 

Seevanh har i flera år jobbat som radioproducent för en handikapporganisation.

Hon fick också chansen att studera på den treåriga linjen inom data.

 

 

Thongbay

En annan pojke som berättat sin livsberättelse (som jag redan nämnt om) var Thongbay.

Han kom från en by nära Luangprabang.

Där hade det funnits en armébas när han var liten.

En dag när han var 3 år hade han varit där och lekt och tagit upp en mina.

Olyckan var framme och han miste sin högra hand.

Han växte upp och lärde sig att använda den stump han hade.

En dag i ungdomsåren fick han höra om att i Vientiane, huvudstaden, kan man få en ny hand.

Han sökte sig dit.

Kom i kontakt med Quest College.

Började studera engelska och jobbade i Creative Hands.

En dag kom han med sin handprotes som han fått på NRC (National Rehabilitation Center).

Den såg faktiskt riktigt riktig ut.

Men, det som sen hände var ganska intressant!

Thongbay tog av sig handen och började jobba.

Den var i vägen.

När protesen  var på kunde han inte göra det som han vanligen gjorde i hantverksverkstaden; 

rulla papper,

fläta korgar,

laga ljus,

måla kort

 eller

borra hål.

 

 

 

Veckorna gick och så småningom kunde jag konstatera att han inte ens använde protesen.

Killen med stumpen, det var Thongbay.

Och han insåg också att det var så han skulle vara.

 

Sen fick han stipendium och kunde påbörja den treåriga datautbildningen.