Idag firar vi en nioåring i huset.
Tänk,
att det har gått nio år sedan vi gick där i Bangkok i väntans tider.
I hettan och avgaserna
vandrade vi gata upp och gata ner
för att få dagarna att gå.
Vi kunde ju inte flyga ner till Bangkok
hur sent som helst före beräknad tid.
Vi fick låna en lägenhet på Sukumvith,
så vi behövde inte bo dyrt på hotell.
Så hade vi skaffat en barnvakt till barnen.
Tawansai som vi lärt känna på Betania barnhemmet,
bodde i Bangkok då
och det var hon som tog hand om K. och A.
när jag låg på BB.
Det var vi så tacksamma för!
Jag kände ju att det var dags att åka till BB på natten,
så den taxi som Tawansai kom till oss med,
fortsatte vi med till Samitivej Hospital.
Jag har aldrig åkt så fort genom Bangkok som den natten.
Chauffören måste ha varit livrädd
att jag skulle föda där i baksätet.
Han frågade ideligen:
"Madam okey?"
Men jag var ju livrädd att han skulle krocka!
Jag hade meddelat "min" doktor Nisarat att jag var på väg in till BB.
Hon blev alltså in ringd och anlände en stund efter mig.
Den natten var det bara jag som skulle föda,
så jag fick välja mellan de två förlossningsrummen som fanns.
Till min tjänst den natten hade jag alltså
läkaren som jag redan träffat på rådgivningen några gånger
och 3 sköterskor.
Jag valde det lila.
Sköterskorna gjorde allt för att jag skulle klara av smärtorna.
De masserade min rygg.
De föreslog olika ställningar.
De tappade upp varmt vatten i sittpoolen som fanns i rummet.
De peppade och servade oss så fint.
Jag som hade funderat på
hur det skulle gå att föda på engelska.
Men inga problem.
De förstod ändå inte när jag sa
"Gode Gud hjälp mig!"
Runt 5 tiden på natten föddes underverket!
Vi stannade sen några dagar på sjukhuset.
Så här såg mitt rum ut.
