Munkstoryn del 1

Ibland så funderar jag på vad mission egentligen är för något.

I mitten av september, 2004,

 kom 10 handikappade ungdomar

 för att göra inträdesprovet för stipendierna

till college utbildningen.

De fem bästa blev valda.

Sen visade det sig att jag kunde ta in två till

för skolan hade så många betalande elever inför starten.

Den som stod som nummer 6 på listan

var en buddist munk!!

Nu ställdes jag inför en ny situation.

Skolans elever bär alla skoluniform

och ALLA är lika mycket värda.

Hur skulle det gå med en munk i klassen

 som är klädd i sin orangefärgade klädnad,

som anses vara högre aktad

och som nu inte borde umgås med flickor?

Jag diskuterade saken med var chef Singha

 och kom fram till att vi inte kan ha en munk som elev.

 

Munken kom för att träffa mig och Kemphone

 och vi satte oss ner i ett tomt klassrum för att diskutera.

Han berättade att han kommer från en annan provins.

Redan som tonåring visste han att han ville bli munk.

 Det var hans chans att överleva

eftersom han var handikappad.

Hur skulle han som haltade kunna tänka på familj och arbete.

I 4 år var han novis i sin hemstads tempel.

För två år sedan blev han fullvärdig munk

och flyttade till Vientiane.

Han var inställd på att fortsätta att vara munk livet ut.

I templet hade han avslutat sin gymnasieutbildning.

 

Det var på onsdag eftermiddag som vi träffades

och jag berättade och förklarade skolans policy

att han kan få en stipendieplats

om han är beredd att lägga av sig munkbeklädnaden

och bli en normal elev.

Jag föreslog också att han kan ju vara munk

 men när han kommer till skolan så

måste han klä sig i skoluniformen som är vit skjorta,

mörka byxor och slipsen med skolans logo.

 

Vad tror ni han svarade?