Porly

Var och en av "mina" handikapp elever har en livsberättelse som innehåller svårigheter på något sätt. Att födas med ett handikapp i ett u-land är inte alltid så lätt.

Det finns helt enkelt inte förståelse, kunskap och hjälpmedel.

 Men, det går framåt och olika organisationer jobbar i landet för att förbättra situationen för de handikappade.

Vår skola, Quest College, hjälpte på ett sätt.

Vi gav fysiskt handikappade ungdomar möjlighet att komma och studera och få en utbildning.

En av eleverna som studerade på Quest hette Porly. (Utläses Pålii.)

Porly föddes 1976 uppe i nordöstra Laos.
Pappan jobbade som soldat och mamman var sjuksyster i armén.
Som 2-åring blev Porly sjuk med hög feber.
Mamman gav en injektion.
När febern gått ner var Porly förlamad i båda benen och vänstra armen hade mist sin styrka. Mamman var förkrossad, hon trodde att det var hennes fel att han blivit förlamad.
Familjen flyttade till huvudstaden.
Porly drog sig fram på stjärten.
Men han kunde inte börja skolan för den var för långt borta.
Först som 11-åring började han skolan och då var han G-L-A-D!
Äntligen!
När Porly var 16 år hände en sak som förändrade hans liv.
Han fick höra om NRC, National Rehebilitation Center.
Mamman och Porly tog sig dit.
Då, efter 14 år, fickmamman veta att Porly haft polio som liten.
Det var alltså inte hennes fel att han blivit förlamad!
Porly lärde sig att gå med två kryckor.
Han fortsatte i högstadiet.
Gymnasiet låg för långt borta.
Så istället lärde han sig tillverka rosor av tvål som han sålde och förtjänade lite.
Porly ville studera vidare.
Pappan tyckte att han kunde stanna hemma och sköta hönsen.
Vad skulle en handikappad pojke ha för nytta av studier?
Men Porly tjatade.
Till sist gav de med sig och en vän hämtade honom till och från skolan varje dag. 
Nu var Porly 23 år och ville bli lärare.
Han klarade inträdesprovet.
Men så kom ännu ett bakslag.
Han fick inte studera till lärare eftersom han var handikappad!
Det var efter det som Porly fick höra om Quest.
Han kom först och läste engelska på kvällen.
Men sen fick han plats på den treåriga datalinjen.
Och blev utexaminerad med ett Higher Education Diploma i datateknik.

 

 

Porly lärde oss att göra ljus som liknade rosor.

 

Han hade också lärt sig bokbinderikonsten,

så han visade oss hur man gjorde böcker av vårt eget papper.

 

 

Och askar till apelsinljusen.

Mera ljus

När vi väl kommit igång med ljustillverkandet så prövade vi på olika modeller.

Jag hade ju varit ner till Bangkok och träffat en känd Thailändsk ljustillverkare där på ett universitet.

Hon har skrivit många böcker om ljustillverkning.

Hos gav mig helt privat en intensiv kurs i ljustillverkning och hos henne fick jag lära mig bl.a. apelsinljuset och de snurrade långa ljusen.

 

 

 

Dags att packa in produkterna i plast.

Annars blir de fort dammiga...

 

 

Sniglar

Snigelskal var ett annat material som var lätt att få tag i och som kunde användas till att stöpa ljus i.

Historien om den stora Golden Apple Snail snäckan är sorglig.

Den importerades till Laos som ett mat tillskott.

Men ingen vill ju äta den och nu äter den upp risodlingarna och har blivit ett verkligt gissel i Asien.

(När vi bodde i Laos lärde vi känna en svensk som var utsänd från Lunds Universitet för att forska i detta och försöka hitta naturliga fiender till denna snäcka.

  På nätet finns det mycket information att läsa.)

 

Det fanns mängder av döda snäckor som låg i högar.

 

Vi plockade de största.

Rengjorde dem.

( De luktade pyton...)

Så fyllde vi dem med sand i botten så att de fick lite tyngd i sig.

Och till sist hällde vi stearin i dem och de blev fina ljus.

 

 

 

Här är det Atjaan Noo som beundrar vår fiffighet.

 

 

Stöpa ljus

En annan produkt som vi började till verka var olika sorters ljus.

En tanke som jag hela tiden bar med mig under åren på Creative Hands var,

 att återanvända saker och försöka hitta produkter som hade billigt material.

Stearinet och paraffinet måste vi förstås köpa.

Det beställde jag från Thailand i större mängd.

 

Kokosnötter.

 

Kokosnötter finns det gott om.

 

 

Så vi putsade och filade. Hade "talko" och jobbade.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så hade vi ljustillverkningskurs som var mycket eftertraktad.

 

 

 

 

Många av dessa ljus sålde vi i Österbotten.

 

 

Rulla papper

När jag hade anställt Kemphone skulle vi då börja bygga upp Creative Hands.

(Se förra inlägget.) 

Men vad skulle vi börja tillverka?

 

Jag var över till Thailand och hittade en intressant bok på thailändska. 

Det var en bok om att väva korgar av pappersrör som man rullade och fogade ihop.

Så boken gav jag åt Kemphone så att hon kunde översätta och lära sig.

 Och så började vi tillsammans lära oss detta hantverk.

 

 

Från bananträdet fick vi de bästa stickorna att rulla på.

Och telefonkatalogens sidor gav fin struktur på det färdigt rullade pappersröret.

 

På Internet finns det nu för tiden fina videor på hur man gör...

Nu pratar vi om år 2002 och då var det inte vanligt att googla och hitta allt på Youtube.

Sök på Newspaper basket.

 

När vi lärt oss så var det dags att lära ut det till våra elever som kom och ville jobba.

Thongbay (Killen med bara en hand) blev absolut den skickligaste av oss alla.

 

Thongbay

Moonty

 

 

Sen utvecklade vi våra egna produkter.

Och då blev ramarna populära.

De sålde vi nere vid turiststråket inne i Vientiane.

 

 

 

Detta hantverk hängde med alla fem åren jag jobbade med Creative Hands.

Den sista produkten vi gjorde var kort i denna rullteknik.

De var special beställda av en dam i Schweiz.

 

 

Creative Hands

Innan vi kom till Laos visste jag att jag skulle jobba med handikappade ungdomar och hantverk.

Sen när vi väl var där,

kunde jag konstatera att "alla" höll på med hantverk och ville få sina produkter sålda.

Så min utmaning blev att hitta produkter som inte alla andra tillverkade.

Nu efteråt kan jag klart se hur Herren ledde mig och gav mig idéer för olika produkter.

Här så småningom skall jag visa vad vi började tillverka...

 

I Creative Hands arbetade de elever som studerade som stipendiater.

 Det var fysiskt handikappade ungdomar från hela Laos.

De fick studera och bo gratis på Quest College.

Och i verkstaden kunde de jobba några timmar per dag och få ihop fickpengar.

 

Vi jobbade först i ett rum, men allt eftersom arbetet växte behövde vi mer utrymme.

Så till sist hade vi en verkstad med

kansli,

 två arbetsrum

 och ännu ett tak på utsidan, där vi kunde jobba med dammiga saker.

 

 

 

Atjaan Noo

Ganska fort efter att vi kommit till Laos började vi studera laotiska.

Vi fick en lärare från National University of Laos som kom till Quest en gång i veckan.

Där satt vi då på skolbänken och kämpade.

Laotiskan är ett tonalt språk.

Det finns 8 olika toner att komma ihåg och lära sig...

Bokstäverna ser annorlunda ut.

Vokalerna är små tecken som skrivs

framför,

bakom,

ovanför

 eller under

konsonantljudet

beroende på...

 

 

I alla fall hade vi en underbar lärare - Atjaan Noo.

Han gav inte upp.

För ärligt sagt så var vi nog inte de bästa eleverna.

Det var helt enkelt för svårt.

Men, vi lärde oss väldigt mycket om landet och kulturen av Atjaan Noo.

 

 December 2003.

Då fick våra bevis på att vi studerat Lao language på universitetet!

 

 

 

  

Santisouk

Så kom den dagen då våra barn började på dagis.

Santisouk Montessori Preschool.

Jag kommer ihåg hur vi letade efter ett dagis som vi ville att våra barn skulle gå i.

Det här var ett tvåspråkigt dagis.

Både engelska och laotiska talades.

Och här gick både laotiska barn och barn från andra länder.

Storasyster gick ett år där och Lillebror 3år.

Lillebrors bästa kompisar var från Holland.

 

 

 

Här står de i dagisköket.

De har just lämnat sitt medhavda mellanmål på bänken.

Här ser ni att de har dagisuniformen på.

 

Den första veckan lärde Lillebror sig ett engelska ord.

Det var "Yes".

Veckan efter ändrade det till "no".

 

Här är en bra beskrivning av förskolan.

 

Santisouk Montessori Preschool in Vientiane, Laos, is unique – a caring multicultural Montessori environment where children develop through child-centred learning through a curriculum specially tailored to Lao culture and international educational approaches.

We welcome children from 2 and a half to 6 years old for full or half days.

A non-profit organisation run by a parent board, all fee income is spent directly on the children’s education through running and developing Santisouk Preschool.

 

 

Detta är en nyare bild från nätet.

Men just så här såg gruppbilden ut.

Ni kan ju förstå hur det var med VIT t-skjorta på Lillebror.

Han ägde som tur var flera uppsättningar av dem...

Sen fanns det byxor, shorts och kjol att välja mellan beroende på väder och vind.

 

Huset

Här bodde vi i 5 år.

 

 

Som utlänning i Laos får du inte äga ett hus.

Det betyder att det finns laoter som bygger och hyr ut hus enkom åt utlänningarna.

När vi landade i Vientiane 3.5.2001 hade vi trots det en husnyckel i bagaget.

Det var nyckeln till ett hus som vi fick hyra tills vi hittat vårt eget.

En familj från Vasa hade bott i det huset när de jobbade åt en organisation i landet.

 

Nu började vår husjakt.

Vi var och såg på 34 hus runtom i staden innan vi bestämde oss.

Och vi valde sen det första huset vi varit och sett på!

Tala om att ta saken i egna händer fast Gud redan hade lett oss till det rätta huset på första husvisningsrundan... 

 

Vi hade en bra landlord, det kallar man husägaren, som fixade det som vi önskade.

Bl.a. en sandlåda och gunga åt barnen.

 

 

Och så här såg huset ut i december 2010 när vi var dit igen.

Nu var gården verkligen "uppvuxen".

 

 

Laos

 

Laos är ett litet land i Sydostasien med runt 6.6 miljoner invånare.

Enligt Human Development Reports lista över utvecklingsnivån i olika länder år 2002 så hamnar Laos på plats 143 av 173 länder.

Cirka 80 procent av landets befolkning livnär sig på jordbruk, fiske och skogsbruk.

Från senare rapporter är landet nu på plats 138 av 168.

Det är ett land i utveckling.

I städerna byggs det.

Men ute på landsbyggden är det mesta som förr. 

På fälten där det finns landminor (från Vietnamnkriget) kan man inte odla.

 

Nytt affärshus i huvudstaden, juni 2006

Livet på landet!

Min högra hand

Konstigt, att man kan glömma vissa saker,

men sen minnas detaljer från samma situation som om det var igår...

 

Men jag tror att det var efter en vecka på jobbet som jag konstaterade att jag fort behövde en sekreterare!

Så jag kontaktade Lao Disabled People's Association.

Jag bad dem skicka någon som kunde komma och jobba med mig!

 Jag kommer ännu ihåg den första gången jag träffade Kemphone.

En tystlåten, blyg tjej som kom gåendes på sin ena krycka.

Men, hursomhelst så visste jag att det var min högra hand som jag just träffat.

Vi jobbade 5 år tillsammans.

5år med både glädje och sorg.

Utmaningar med både det ena och andra. 

Missförstånd, språkförbistringar och kulturskillnader.

Men, också 5 år med massor av härliga människomöten.

När jag lämnade landet var det Kemphone som fortsatte mitt jobb tills hon senare slutade och fick ett jobb på belgiska Handicap International kontoret i Vientiane.

Det jobbet fick hon därför att hon kunde engelska så bra och var van att organisera och hade kontakter.

För mig är det mission!

Jag lärde upp henne och sen kunde hon jobba självständigt och få ett bra jobb på HI.

 

 

Här står Kemphone och pratar med vakten,

 medan hon väntar på sin man som ska hämta henne med moppen.

Efter några år hade hon möjlighet att skaffa sig en special tillverkad moppe med tre hjul.

Nu blev Kemphone mer självständig!

 

 

Julen 2010 hälsade vi på hemma hos Kemphone och hennes familj.

Mannen Sommath och flickorna Nona och Mona.