Munkstoryn del 2

OBS! Om du inte läst föregående inlägg, så läs det först...

...för svaret på frågan kan ni läsa här.

Hans visa svar var:

Jag känner sorg över att sluta vara munk,

det är ju min identitet.

Men jag känner stor glädje över att någon för första gången

erbjuder mig ett alternativ till munklivet.

Jag väljer att flytta från templet,

bli en elev och bo i pojkhuset med de andra handikappade pojkarna!

 

 

Bounhuang bestämde sig alltså för att ta vara på erbjudandet.

När han kom till skolan på måndagen

var han uppklädd i nya skinande svarta skor,

 nya mörka byxor och ny vit skjorta.

Hela killen lyste av lycka.

 

Men jag tror att jag var lika lycklig.

Var det månne mission som jag fick uppleva? 

 

Våren 2006, när han gått två år på Quest College
berättar Bounhuang så här:

 

Han har en vision för framtiden.

Han vill undervisa andra hemma i sin by.

Han vet att utbildning är viktig.

Nu är han gift med en flicka från sin provins.

De väntar sitt första barn nu i höst.

Han som trodde att han aldrig skulle kunna gifta sig

för han är ju handikappad.

 

Men visst var livet enklare som munk.

Då behövde han inte oroa sig för hur han skulle få mat.

Till templet offrar laoterna mat till munkarna,

som en familjefar skall han själv få ihop pengar till mat.

Bounhuang jobbade som nattvakt på skolan

och studerade på dagarna.

Jag undrade nog hur han orkade med det,

 men han svarade det går så länge han är inställd på det.

 

 

 

När jag mötte honom julen 201

 så var han en stolt tvåbarnspappa

som fortfarande hade visionen om att undervisa

de som inte har möjlighet att studera. 

Den datautbildning som han fick på Quest College

har gett honom ett nytt liv!

Han behövde inte vara en munk livet ut!

 

 

Munkstoryn del 1

Ibland så funderar jag på vad mission egentligen är för något.

I mitten av september, 2004,

 kom 10 handikappade ungdomar

 för att göra inträdesprovet för stipendierna

till college utbildningen.

De fem bästa blev valda.

Sen visade det sig att jag kunde ta in två till

för skolan hade så många betalande elever inför starten.

Den som stod som nummer 6 på listan

var en buddist munk!!

Nu ställdes jag inför en ny situation.

Skolans elever bär alla skoluniform

och ALLA är lika mycket värda.

Hur skulle det gå med en munk i klassen

 som är klädd i sin orangefärgade klädnad,

som anses vara högre aktad

och som nu inte borde umgås med flickor?

Jag diskuterade saken med var chef Singha

 och kom fram till att vi inte kan ha en munk som elev.

 

Munken kom för att träffa mig och Kemphone

 och vi satte oss ner i ett tomt klassrum för att diskutera.

Han berättade att han kommer från en annan provins.

Redan som tonåring visste han att han ville bli munk.

 Det var hans chans att överleva

eftersom han var handikappad.

Hur skulle han som haltade kunna tänka på familj och arbete.

I 4 år var han novis i sin hemstads tempel.

För två år sedan blev han fullvärdig munk

och flyttade till Vientiane.

Han var inställd på att fortsätta att vara munk livet ut.

I templet hade han avslutat sin gymnasieutbildning.

 

Det var på onsdag eftermiddag som vi träffades

och jag berättade och förklarade skolans policy

att han kan få en stipendieplats

om han är beredd att lägga av sig munkbeklädnaden

och bli en normal elev.

Jag föreslog också att han kan ju vara munk

 men när han kommer till skolan så

måste han klä sig i skoluniformen som är vit skjorta,

mörka byxor och slipsen med skolans logo.

 

Vad tror ni han svarade?

Sinh

Laotiska kvinnor bär en långkjol som kallas sinh. 

Ett klädesplagg som bärs både till vardag och fest.

 

 

Den är vävd av siden eller bomull.

Den finns i alla de mönster och färger man kan tänka sig.

Skolflickor har den i sin skoluniform

och då är den oftast mörkblå med vit bård.

 Kjolen består av två delar.

En övre del och en bård nertill.

Den är sydd som en tub som man kliver in i.

En hake på insidan flyttas vartefter

magen krymper eller växer.

Väldigt praktiskt när man är gravid!

Vid högtidliga tillfällen bär alla kvinnor en sinh.

På Morning Market finns det tusentals att välja mellan.

Priset varierar också beroende på mönster och kvalitet.

 

 

Den hör också till olika firmors klädsel.

Är du en kvinna och jobbar som lärare, banktjänsteman 

eller i andra serviceyrken är sinh din arbetsklädsel. 

På jobbet hade jag oftast också en sinh på mig.

 

 

Under de senaste åren har en kortare variant fått fotfäste i modet.

Och många av ungdomarna gör allt för att inte behöva bära sinh...

Australian Club

I Vientiane fanns det några få swimmingpooler.

Några av de finare hotellen hade egen pool.

Så byggdes Sengdara Fitness Center under vår tid.

Och så fanns det nån enstaka offentlig liten pool nånstans i staden.

Vi valde att gå med i Australian club.

 

 

På den tiden fick alla utlänningar vara med oberoende på nationalitet.

 Idag är det annorlunda.

Ibland efter kvällsmaten innan det var dags att natta barnen,

 var vi en sväng till poolen.

Och var vi hemma under helgen

var det skönt att ligga och slappa där i solen.

 

 

Svenska skolan

Våra två äldsta barn hann gå i Svenska skolan i Vientiane.

 

 

Vi hade ju tur att den svenska skolan ännu fanns kvar de år vi bodde där.

Som finlandssvensk har du möjlighet att gå i en svensk utlandsskola

och Finland betalar skolavgift till Sverige på något sätt.

De finskspråkiga barnen gick i den internationella skolan.

Nu är Svenska skolan stängd,

för svenskarnas antal har gått ner i landet.

 

 

Skolan var liten och hade två lärare.

I gymnastik (PE), musik och teckning (art)

var de integrerade i  Vientiane International School (VIS)

http://www.vislao.com/ 

som fanns på samma campus.

Så då var undervisningen på engelska.

(Nu har VIS byggt nytt och flyttat.)

 

 

 

På skolområdet fanns en cafeteria där man kunde köpa lunch.

Våra barn gjorde det.

En del familjer hade sin maid att hämta lunch åt barnen varje dag. 

 

 

Sunday school

Vi var alltså 5 år i Laos.

Vi kom ju till ett nytt ställe där vi inte kände någon förut.

Efter en tid sökte vi upp den engelsktalande församlingen,

 som fanns i huvudstaden.

Där fick vi nya härliga vänner.

Som utlänningar kunde vi inte engagera oss

 i den nationella evangeliska kyrkan.

Deras gudstjänster övervakades

och myndigheterna höll nog koll på vem som kom och gick där.

Jag var på julkyrka dit, men det var allt.

 

 

 

Efter en tid i vår församling tillfrågades jag

om jag kunde hålla en av söndagsskolklasserna.

Och, jag svarade ja!

Vi hade ett bra material så det var inget problem.

 

 

Mitt problem var det att jag inte kunde några engelska kristna barnsånger.

 Jag kom att tänka på detta idag,

att oberoende var i världen jag finns

så hamnar jag förr eller senare att jobba med barn.

Vilket privilegium!

 

 

Träbitar

I Laos finns det många utlänningar som på olika sätt jobbar för landets bästa.

En svensk man (Peter Fogde) är en av dem som på sitt sätt har hjälpt många laoter.

Han var den första som byggde upp ett mejeri i landet.

Sen startade han ett företag som heter Buraphawood.  

http://www.buraphawood.com/index.htm

I hans sågverk kommer det en hel del spillverk

som vi på Creative Hands fick komma och hämta.

Fint hyvlat virke från odlad Eukalyptus.

De tillverkar bland annat produkter som säljs på IKEA!

Så med jämna mellanrum tog jag några pojkar med och vi körde ut dit

och lastade bilen full med spillbitar.

Av dessa bitar tillverkade vi olika saker.

Små Laodockor:

Kastrullunderlägg:

Så var det att hitta arbetsmoment åt alla pojkarna.

Storyn bakom dem var att en dag kom Marja in

med en finsk Gloria inredningstidning.

Där fanns en bild på ett större underlägg.

Från den bilden tog vi modell till våra fina underlägg.

Frukter del 2

Durian har jag aldrig förstått mig på.

Den stinker så hemskt att den är förbjuden på många ställen.

De flesta hotell har sådana här skyltar uppsatta:

 

 

 

Och inte smakar den gott heller...

 

 

Kokosnöt

Något som jag inte heller tycker så mycket om är kokosnötsmjölken.

En huskur mot magsjuka är att dricka ljummen kokosmjölk.

 

 

Det fick vi prova på i Luangprabang

när både Johan och jag låg däckade på hotellrummet i magsjuka.

Jag hade otroligt svårt att få det drucket.

 

Men palmen utanför vårt hus var ganska mäktig.

 

Vattenmelon

 

 

Det märktes direkt i gatubilden när det var Vattenmelontid.

Ett år gick det ett rykte om varför vattenmelonerna var så stora.

Ryktet sa att odlarna hade sprutat in formaldehyd

så att de skulle bli stora och de skulle få mer betalt för dem...

Många trodde på ryktet.

Men vi åt och mådde bra!

 

Nu kan jag inte komma på vad den frukt/ rot heter...

 

 

Och favorit nummer 1 är....

...Mango!

De bästa var de gula som fanns på marknaden när det var säsong.

Då kunde man köpa Mangoshake på Austalian Club och den var GOD! 

Men vi hade Mangoträd på gården.

Här har Ladda plockat dem och sätter dem i förvaring så att de får mogna till sig.

 

 

 

 

 

 

 

Frukter del 1

Om någon frågar mig vad jag saknar mest från Laos

brukar jag svara FRUKTERNA!

Varje dag när vi kom hem från jobbet hade vår maid gjort en frukttallrik till oss.

Fruktsorterna varierade förstås beroende på årstiden.

 

 

Men det var ljuvligt att bara få äta så mycket man ville

utan att tänka på kostnad

och inte ens behöva skala och skära den själv.

 

Ananas, vattenmelon, mango, papaya, bananer och pomelo

är ju bekanta frukter även för oss här i Finland.

 Men det finns ju sååååå många fler.

Och när vi nu bodde i tropiska Laos så fanns det en hel del att välja på.

Några blev favoriter.

 

Dragonfruit

Den växer på en kaktus.

Den kommer från Kina.

Har egentligen inte så mycket smak.

 

Mangosteen

 Det var alltid lika spännande

att se om det vita fruktköttet var bra eller dåligt när man skar upp den.

Fick man ett färskt och fint exemplar,

smakade den ljuvligt!

 

Rambutan

Dessa taggiga bollar gömmer en mycket god och uppfriskande frukt.

Men när jag ser de rambutaner som säljs här i våra stormarknader

 så tycker jag att de ser så torra och hårda ut.

 

Sapodilla

På utsidan ser de ut som potatis.

Men insidan smakar sött som sirap.

 

Litchi

 

 

De här små frukterna kunde man äta många av.

Lite jobbiga att skala.

På vår gård hade vi ett träd.

Men tyvärr började det ge frukt först när vi skulle flytta hem.

 

 

fortsättning följer i nästa inlägg...