Singxay

Killen som Seevanh gifte sig med heter Singxay. (se föregående inlägg).

De kommer från samma folkgrupp

 men kände inte varandra innan de möttes på Quest College.

Singxay var en duktig elev.

 

 

Han läste först engelska

 och sedan fick han också studieplats på den treåriga datalinjen.

 

Singxay jobbade som vakt på skolan under flera perioder,

 så att han fick ihop fickpengar.

 

I januari 2004 for vi på besök ut till några byar i närheten av Vientiane. 

 

 

Vi besökte Singxays mamma och hans två bröder.

 

 

De bodde i en enkel hydda nu.

Deras hus hade brunnit ner för ett år sedan

och mamman hade inte råd att bygga huset klart på en gång,

men hon var på god väg.

 

Nu när jag ser de här bilderna och tänker på Singxay kommer jag att tänka på

att Singxay är den enda laotiska pojkeleven jag kramat om.

Det hände den eftermiddagen när han fick veta

att hans yngsta bror hade drunknat för några dagar sedan.

Lillebror var redan begravd när de skickade bud efter Singxay.

Släkten hade inte velat störa Singxay i hans studier!

Han kom till Kemphone och mig och berättade det.

Jag gav honom lite pengar

 och innan han satte sig på mopeden

bakom morbrorn som hämtade honom

 gav jag honom en kram.

Så for de iväg och jag stod kvar orkeslös och tom...

 

 

Seevanh

Seevanh kom till Quest College för att lära sig engelska.

Hon hade flyttat till sin farbror i Vientiane för att studera.

Det fanns ingen framtid för henne i hennes hemby.

Seevanh har en tvillingssyster.

När de var små fick Seevanh polio och blev förlamad i ena benet. 

Hon växte upp och alla sa att en handikappad flicka kan aldrig gifta sig och bilda familj.

Så med den kunskapen kom hon till skolan.

Där träffade hon Kemphone som också var handikappad,

 men som var gift och hade barn!

Detta var helt ofattbart för Seevanh!

Seevanh var en duktig hantverkare.

Hon hade lätt för att lära sig olika hantverk.

 

 

Idag år 2014 är hon själv gift med Singxay som också är polioskadad

och tillsammans har de två barn!

 

 

 

Seevanh har i flera år jobbat som radioproducent för en handikapporganisation.

Hon fick också chansen att studera på den treåriga linjen inom data.

 

 

Thongbay

En annan pojke som berättat sin livsberättelse (som jag redan nämnt om) var Thongbay.

Han kom från en by nära Luangprabang.

Där hade det funnits en armébas när han var liten.

En dag när han var 3 år hade han varit där och lekt och tagit upp en mina.

Olyckan var framme och han miste sin högra hand.

Han växte upp och lärde sig att använda den stump han hade.

En dag i ungdomsåren fick han höra om att i Vientiane, huvudstaden, kan man få en ny hand.

Han sökte sig dit.

Kom i kontakt med Quest College.

Började studera engelska och jobbade i Creative Hands.

En dag kom han med sin handprotes som han fått på NRC (National Rehabilitation Center).

Den såg faktiskt riktigt riktig ut.

Men, det som sen hände var ganska intressant!

Thongbay tog av sig handen och började jobba.

Den var i vägen.

När protesen  var på kunde han inte göra det som han vanligen gjorde i hantverksverkstaden; 

rulla papper,

fläta korgar,

laga ljus,

måla kort

 eller

borra hål.

 

 

 

Veckorna gick och så småningom kunde jag konstatera att han inte ens använde protesen.

Killen med stumpen, det var Thongbay.

Och han insåg också att det var så han skulle vara.

 

Sen fick han stipendium och kunde påbörja den treåriga datautbildningen.

 

 

Porly

Var och en av "mina" handikapp elever har en livsberättelse som innehåller svårigheter på något sätt. Att födas med ett handikapp i ett u-land är inte alltid så lätt.

Det finns helt enkelt inte förståelse, kunskap och hjälpmedel.

 Men, det går framåt och olika organisationer jobbar i landet för att förbättra situationen för de handikappade.

Vår skola, Quest College, hjälpte på ett sätt.

Vi gav fysiskt handikappade ungdomar möjlighet att komma och studera och få en utbildning.

En av eleverna som studerade på Quest hette Porly. (Utläses Pålii.)

Porly föddes 1976 uppe i nordöstra Laos.
Pappan jobbade som soldat och mamman var sjuksyster i armén.
Som 2-åring blev Porly sjuk med hög feber.
Mamman gav en injektion.
När febern gått ner var Porly förlamad i båda benen och vänstra armen hade mist sin styrka. Mamman var förkrossad, hon trodde att det var hennes fel att han blivit förlamad.
Familjen flyttade till huvudstaden.
Porly drog sig fram på stjärten.
Men han kunde inte börja skolan för den var för långt borta.
Först som 11-åring började han skolan och då var han G-L-A-D!
Äntligen!
När Porly var 16 år hände en sak som förändrade hans liv.
Han fick höra om NRC, National Rehebilitation Center.
Mamman och Porly tog sig dit.
Då, efter 14 år, fickmamman veta att Porly haft polio som liten.
Det var alltså inte hennes fel att han blivit förlamad!
Porly lärde sig att gå med två kryckor.
Han fortsatte i högstadiet.
Gymnasiet låg för långt borta.
Så istället lärde han sig tillverka rosor av tvål som han sålde och förtjänade lite.
Porly ville studera vidare.
Pappan tyckte att han kunde stanna hemma och sköta hönsen.
Vad skulle en handikappad pojke ha för nytta av studier?
Men Porly tjatade.
Till sist gav de med sig och en vän hämtade honom till och från skolan varje dag. 
Nu var Porly 23 år och ville bli lärare.
Han klarade inträdesprovet.
Men så kom ännu ett bakslag.
Han fick inte studera till lärare eftersom han var handikappad!
Det var efter det som Porly fick höra om Quest.
Han kom först och läste engelska på kvällen.
Men sen fick han plats på den treåriga datalinjen.
Och blev utexaminerad med ett Higher Education Diploma i datateknik.

 

 

Porly lärde oss att göra ljus som liknade rosor.

 

Han hade också lärt sig bokbinderikonsten,

så han visade oss hur man gjorde böcker av vårt eget papper.

 

 

Och askar till apelsinljusen.

Mera ljus

När vi väl kommit igång med ljustillverkandet så prövade vi på olika modeller.

Jag hade ju varit ner till Bangkok och träffat en känd Thailändsk ljustillverkare där på ett universitet.

Hon har skrivit många böcker om ljustillverkning.

Hos gav mig helt privat en intensiv kurs i ljustillverkning och hos henne fick jag lära mig bl.a. apelsinljuset och de snurrade långa ljusen.

 

 

 

Dags att packa in produkterna i plast.

Annars blir de fort dammiga...

 

 

Sniglar

Snigelskal var ett annat material som var lätt att få tag i och som kunde användas till att stöpa ljus i.

Historien om den stora Golden Apple Snail snäckan är sorglig.

Den importerades till Laos som ett mat tillskott.

Men ingen vill ju äta den och nu äter den upp risodlingarna och har blivit ett verkligt gissel i Asien.

(När vi bodde i Laos lärde vi känna en svensk som var utsänd från Lunds Universitet för att forska i detta och försöka hitta naturliga fiender till denna snäcka.

  På nätet finns det mycket information att läsa.)

 

Det fanns mängder av döda snäckor som låg i högar.

 

Vi plockade de största.

Rengjorde dem.

( De luktade pyton...)

Så fyllde vi dem med sand i botten så att de fick lite tyngd i sig.

Och till sist hällde vi stearin i dem och de blev fina ljus.

 

 

 

Här är det Atjaan Noo som beundrar vår fiffighet.

 

 

Stöpa ljus

En annan produkt som vi började till verka var olika sorters ljus.

En tanke som jag hela tiden bar med mig under åren på Creative Hands var,

 att återanvända saker och försöka hitta produkter som hade billigt material.

Stearinet och paraffinet måste vi förstås köpa.

Det beställde jag från Thailand i större mängd.

 

Kokosnötter.

 

Kokosnötter finns det gott om.

 

 

Så vi putsade och filade. Hade "talko" och jobbade.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så hade vi ljustillverkningskurs som var mycket eftertraktad.

 

 

 

 

Många av dessa ljus sålde vi i Österbotten.

 

 

Rulla papper

När jag hade anställt Kemphone skulle vi då börja bygga upp Creative Hands.

(Se förra inlägget.) 

Men vad skulle vi börja tillverka?

 

Jag var över till Thailand och hittade en intressant bok på thailändska. 

Det var en bok om att väva korgar av pappersrör som man rullade och fogade ihop.

Så boken gav jag åt Kemphone så att hon kunde översätta och lära sig.

 Och så började vi tillsammans lära oss detta hantverk.

 

 

Från bananträdet fick vi de bästa stickorna att rulla på.

Och telefonkatalogens sidor gav fin struktur på det färdigt rullade pappersröret.

 

På Internet finns det nu för tiden fina videor på hur man gör...

Nu pratar vi om år 2002 och då var det inte vanligt att googla och hitta allt på Youtube.

Sök på Newspaper basket.

 

När vi lärt oss så var det dags att lära ut det till våra elever som kom och ville jobba.

Thongbay (Killen med bara en hand) blev absolut den skickligaste av oss alla.

 

Thongbay

Moonty

 

 

Sen utvecklade vi våra egna produkter.

Och då blev ramarna populära.

De sålde vi nere vid turiststråket inne i Vientiane.

 

 

 

Detta hantverk hängde med alla fem åren jag jobbade med Creative Hands.

Den sista produkten vi gjorde var kort i denna rullteknik.

De var special beställda av en dam i Schweiz.

 

 

Creative Hands

Innan vi kom till Laos visste jag att jag skulle jobba med handikappade ungdomar och hantverk.

Sen när vi väl var där,

kunde jag konstatera att "alla" höll på med hantverk och ville få sina produkter sålda.

Så min utmaning blev att hitta produkter som inte alla andra tillverkade.

Nu efteråt kan jag klart se hur Herren ledde mig och gav mig idéer för olika produkter.

Här så småningom skall jag visa vad vi började tillverka...

 

I Creative Hands arbetade de elever som studerade som stipendiater.

 Det var fysiskt handikappade ungdomar från hela Laos.

De fick studera och bo gratis på Quest College.

Och i verkstaden kunde de jobba några timmar per dag och få ihop fickpengar.

 

Vi jobbade först i ett rum, men allt eftersom arbetet växte behövde vi mer utrymme.

Så till sist hade vi en verkstad med

kansli,

 två arbetsrum

 och ännu ett tak på utsidan, där vi kunde jobba med dammiga saker.

 

 

 

Atjaan Noo

Ganska fort efter att vi kommit till Laos började vi studera laotiska.

Vi fick en lärare från National University of Laos som kom till Quest en gång i veckan.

Där satt vi då på skolbänken och kämpade.

Laotiskan är ett tonalt språk.

Det finns 8 olika toner att komma ihåg och lära sig...

Bokstäverna ser annorlunda ut.

Vokalerna är små tecken som skrivs

framför,

bakom,

ovanför

 eller under

konsonantljudet

beroende på...

 

 

I alla fall hade vi en underbar lärare - Atjaan Noo.

Han gav inte upp.

För ärligt sagt så var vi nog inte de bästa eleverna.

Det var helt enkelt för svårt.

Men, vi lärde oss väldigt mycket om landet och kulturen av Atjaan Noo.

 

 December 2003.

Då fick våra bevis på att vi studerat Lao language på universitetet!