Fieldtrip

En dag i januari år 2004 gjorde jag, Kemphone, Marja

 och några elever en dagsutfärd

till några byar utanför Vientiane. 

Jag ville hälsa på hos några av de handikappade eleverna,

 som hade fått stipendium till Quest College. 

Marja, en finländare, som jobbade för FIDA

 kom med som chaufför. 

Tur att inte jag behövde köra denna dag.

Först for vi till Souliyas hemby.

Där träffade vi hans föräldrar. 

Mamman visade hur hon färgar indigotyger. 

De uttryckte sin tacksamhet

 och sa att jag är Souliyas mamma nu när han studerar. 

Vilket förtroende!

Här åt vi dagens första lunch som bestod av klibbris och torkat kött.

Vi körde vidare till Phatsalas hemby. 

Hon är dotter till byns polis så här bjöds det på mat i stora mängder. 

Jag vet inte vem alla som var där. 

Men det var nog så speciellt att den vita läraren kommit på besök. 

Dagen till ära bjöds det på buffelsoppa och grillat ekorrkött. 

Jag fick ekorrsvansen som gåva! 

Och den borde ännu finnas någonstans bevarad. 

Av Phatsalas mamma fick jag och Marja varsitt fint laotyg.

När vi kom till Singxays hemby blev hans mamma så till sig.

 Så hon ställde sig att börja tillreda en middag. 

Det hjälpte inte att säga att vi redan ätit två gånger. 

Jag kommer i håg att Marja och jag bad bordsbönen på svenska här

 och att vi bad om beskydd för våra magar.  

(Jag har redan berättat om Singxay i inlägget från 9.2)

Innan vi kunde börja köra hemåt 

måste vi ännu hälsa på hos Singxays farbror

 som varit med och uppfostrat honom. 

Där bjöds vi ännu en gång på ris...

Den här dagen kommer alltid att finnas som ett fint minne:

Tacksamheten hos föräldrarna,

äta rismiddagar 4 gånger,

stoltheten hos eleverna när de fick visa mig sina hem, 

naturen som vi körde genom...

Elefanter

Laos kallades på 1300 talet för Lane Xang.

Det betyder "miljoner elefanter".

I dagens Laos finns det några enstaka elefanter kvar.

Vi på Creative Hands verkstaden

tillverkade elefanter i tre olika storlekar.

 

 

 

 

De är sydda av hampatyg och fyllda med "kapok".

Det var ett helt företag att få tag i fyllningen.

Kapok är ett naturmaterial som man plockar av bomullsträdet.

 

Vi fick det av Patsalas mamma i stora svarta sopsäckar.

Men sen när vi fick en beställning på elefanter till Australien,

 måste vi fylla dem med något annat

eftersom man inte får ta in kapok till Australien.

Då köpte jag billiga dynor på marknaden som vi sprättade upp

och så använde vi kuddfyllningen till våra elefanter.

 

 

 

 

Hejdå! Vi ska åka till Australien!

 

Handikapptoalett

En av mina uppgifter som Special Education Manager

var att hjälpa de handikappade på olika sätt.

Jag fick goda vänner

 i landets handikapporganisation LDPA

( Lao Disabled People's Association)

och blev inbjuden till olika sammanhang och seminarier.

Så när vi på skolan bestämde oss

 för att bygga en handikappvänlig toalett med ramp

blev det en stor sak i staden.

Det fanns inte många toaletter i Vientiane 

som rullstolsburna kunde använda.

 

 

 

 

Här är det LDPA representanten Somkhunta,

som inspekterar den.

Så här fin toalett fanns det ingen annanstans på hela skolområdet.

 

Som handikappad i Laos har du hela tiden

 en massa fördomar emot dig.

Jag kommer ihåg vad svårt det var

 för skolans städerskor att städa denna toalett...

Nizza

När vi kom till Laos i maj 2001

 var storasyster och lillebror ju under skolåldern.

Vi hittade ett dagis (se inlägget 20.1)

som de kunde börja i till hösten. 

Men vi behövde också en barnflicka.

Så det var då som Nizza kom in i bilden.

 

 

Men det var ingen lätt uppgift hon fick.

Lillebror hade det jobbigt...

och han tog ut sin frustration på Nizza.

De hade inget gemensamt språk.

Men, hon höll ut.

I några år jobbade hon hos oss.

Sen blev barnen äldre och hon behövdes inte längre.

 

                                                                    Storasyster med

Ladda och Nizza.

 

Ladda

Den viktigaste personen i vårt hus under åren i Laos var absolut maiden.

Vår första hette Madam Pai.
Vi ärvde henne av en annan svensk familj.

Vi hade henne den första tiden
tills vi hittade vår egen Ladda.

 

Laddas uppgift var att laga lunch och middag.

På morgonen innan hon kom på jobb
handlade hon färskvarorna på marknaden.
Så var det att,
 sopa golvet varje dag.

Städa huset en gång i veckan.

I veckorna tvättade hon kläderna
 och på helgen tvättade jag.

Det var hon som
strök kläderna och vek in tvätten.

Det var Ladda som såg till att soporna blev hämtade.

Hon beställde gas till spisen.

 

Ja.

 

Hon var en pålitlig alltiallo
som verkligen hjälpte oss på alla sätt.

Hon lärde sig baka kanelbullar och steka plättar.

Och ingen gjorde så goda Spring Rolls som Ladda.

 

Och när hon hann,

älskade hon att ta hand om barnen och leka med dem.

 

 

Speciellt lillungen älskade hon.

Här på bilden tar de vara på årets mangoskörd.

Det är egen frukt från trädena på vår bakgård.

 

När vi hade besök fick hon vara lärare

och visa hur man gör goda laotiska maträtter.

 

 

När vi åkte hem fick Ladda jobb hos

en ny svensk familj som flyttade in i vårt hus!

 

 

 

 

 

 

Laap

Laos nationalrätt heter Laap.

Den lagas av kokat kött som hackats i små, små bitar.

 Sen blandar man i:

allt som kryper och krälar,

olika lökar och kryddor.

 

 

 

Nej, vår maid gjorde den absolut godaste Laapen.

Hon lagade den med chicken. 

Och hon satte inte i några rostade insekter,

som tur var!

Laapen äts med Klibbris och starksås 

och det är sååå gott!

Sticky Rice

Någon gång måste jag ju börja skriva om maten i Laos.

Så idag ska jag berätta om riset.

 

 

I Laos äter man både det vanliga riset

 och så då Sticky Rice,

 som vi på svenska kallar Klibbris.

 

Klibbriset skall först blötläggas och sen ångkokas det.

 

Bild från nätet

 

I Laos äts det riset varje dag.

Det första mor i huset ute på landsbygden gör på morgonen,

är att sätta riset och ångkoka.

Så portioneras det ut åt familjemedlemmarna

 som tar det med sig till skolan och jobb.

De bär det med sig i såna här korgar

 som finns i olika storlekar och som kallas "tip".

 

 

 

 

 

Vi har en rolig historia med temat ris.

När barnen var små var vi på turistresa i Thailand.

Till sist sa lillebror efter flera dagars skräpmatsätande:

Sku ja inte bara kunna få lite riiis???

Birthday Party

På Quest College hade vi ofta Birthday Party.

Med jämna mellanrum blev det fest

och alla som hade haft födelsedag sen senaste fest firades.

Vi åt tårta

och födelsedagsbarnen fick en gåva från skolan.

 

 

Men när jag fyllde 35 hade de fixat fest bara för mig

 med egen tårta och Pepsi.

Då samlades hela personalen och firade mig.

 

 

 

 

Moonty

Den äldsta av "mina" elever var Moonty.

 

 

Han var redan över 30 år gammal

när han kom och började läsa engelska på Quest.

Han fick i unga år spetälska,

och sjukdomen hade hunnit förstöra mycket i hans kropp

innan han fick någon hjälp.

Moonty kom till hantverksverkstaden

och ville jobba han med som de andra.

Problemet var bara att eftersom hans händer var skadade

 och han inte hade nån känsel kvar där

måste det vara en sån uppgift som han kunde klara av.

 

Koncentration!

Här måste jag se efter så att han inte fick sår på fingrarana.

Här river han pappersremsor för papperstillverkningen

 

Moonty var duktig och försökte med ett och annat.

 

Till sist kom han en dag och sa att han också ville börja måla.

Han hade ju sett hur fina kort Chamlearn gjorde.

Min uppgift som ledare är inte att sätta gränser

och bestämma vad någon

klarar av eller inte klarar av.

Jag tänkte,

ok,

 Moonty skall få prova på.

 

 

De första korten han gjorde kunde vi inte sälja.

Men skam den som ger sig!

Till sist hittade Moonty ett motiv som blev bra.

En vattenkruka!

Bakom hans kort satt en dekal fastlimmad där det stod:

 

Detta kort är målat av en av de handikappade eleverna.

Han heter Moonty och kommer från norra Laos.

I sin ungdom fick han spetälska som förstörde mycket i hans kropp.

Han har studerat engelska på Quest College i många år.

Just nu går hans dröm i uppfyllelse när han som 36-åring får avsluta grundskolan.

 

 

Här trivs Moonty.

Han fick bo i pojkhuset med killarna från Quest.

Och efter han fått grundskolan klar

var hans högsta önskan

 att få bli engelskalärare i någon by...

 

 

Chamlern

När Chamlern först kom till Quest College var han en tystlåten och blyg kille.

Han kunde inte så mycket engelska.

Han kommer från norra Laos.

Han visade mig ganska fort att han är bra på att teckna.

Och det tog vi fasta på i Creative Hands.

 

 

 

 

Då kunde jag inte fantisera om

att hans tecknartalang skulle ta honom till där han är idag.

Efter engelskstudierna fick han plats på den treåriga datalinjen.

Och när han blev klar

fick han ett jobb där han illustrerade barnböcker.  

http://www.bigbrothermouse.com/

 När vi besökte Laos julen 2010

fick jag en ny fin Lao- Engelsk ABC bok

som Chamlern producerat alldeles själv.

 

 

 

Idag är han gift och har barn.

Han ansvarar för en liten bookshop i Vientiane.