Under åren i Laos var vi med på några begravningar.
Landets religion är buddism
och en buddistisk begravning
skiljer sig verkligen från det som vi är vana vid.
Jag fick den känslan av att det är mycket rädsla kring döden.
En massa andar skall blidkas o.s.v.
I tre dagar ligger den döde i kistan hemma i huset.
Det står ett stort foto av den döde vid kistan.
I väskan är tillhörigheterna packade som den döde ska ha med på sin resa.
Det finns mat och dryck framsatt åt den döde.
Under de dagarna samlas släkt och vänner
för att hålla den döde sällskap.
Det bjuds på mat åt alla som kommer.
Så det kan bli dyrt för sorgehuset.
Man har med pengar till sorgehuset
eller så praktiska saker som ved till bålet,
rökelsestickor eller mat åt den döde.
Familjens närmaste tar emot gåvan,
vänder sig mot kistan och läser upp vad som står på kortet
så att den döde också vet.
Det är förbjudet att gråta.
För då kan inte den döde bli fri.
En del familjer anställer gråterskor
som har till uppgift att gråta och ropa.
På natten är den döde inte ensam.
Någon är alltid där.
Man spelar kort och umgås.
På begravningsdagen körs den döde i sin kista
tillsammans med hans/hennes tillhörigheter
till templet där det finns ett ställe där kistan bränns.
De närmaste i släkten blir munkar/ nunnor för en dag
och går bakom bilen som kör kistan till templet.
Vid vissa begravningar görs det stor sak av påtändningen
med fyrverkeri pjäser.
När bålet brinner kastar man ut godis åt barnen
så att de skall vara glada.
När begravningen är över fortgår livet,
men för att den döde ska ha det bra
så behöver familjen offra till templet.
Det kan t.ex. vara så att de för ris till munkarna varje morgon.
Om en person dör hemma kommer munkarna och "ber" i huset.
De sätter band i fönstren så att den dödes ande inte ska komma tillbaka hem.
