That Luang

Laos national symbol - 

Pha That Luang monumentet är en Buddhiststupa i guld,

som skiner briljant i solen.

Det är förmodligen det mest populära utfärdsmålet som turister åker och tittar på,

och det är en gammal byggnad.

Den är mer än 45 meter hög,

och det är sagt att den byggdes 300 år AD,

och att den i sin existens haft flera funktioner,

och har upplevt ett antal restorationer.

 

 

 

Framför den finns en staty av landets Kung Saysetthathirath

som byggde på stupan på 1560 talet.

 

 

 

 

 

En stor festival hålls varje år - That Luang Festivalen.

Det är en buddistisk tradition och i tre dagar offrar man och firar.

En av sakerna man gör,

 är att familjerna kommer dit tidigt på morgonen och ger mat åt munkarna.

Varje buddistisk laot vill någon gång i livet komma hit och se denna stupa.

 

 

Familjerna sitter ner och äter sin medhavda speciella soppa.

 

 

Här står laoter på rad för att få offra till munkarna i templet.

 

Under festivalen smyckas  That Luang så här.

 

That Dam

Tat Dam eller den svarta stupan finns mitt i centrum. 

I den laotiska sagovärlden berättas att

där under bor en ormgud med sju huvuden.

Dess uppgift var att skydda staden

 när Siameserna angrep den 1827.

 

 

 

 

Patuxay

Ett monument som liknar Triumfbågen i Paris.

Det är just vad Patuxay är.

 

 

Det byggdes under åren 1957 till 1968 då Laos hade en turbulent tid.

Till bygget användes biståndspengar från Amerika

 som Laos hade fått för att bygga ett nytt flygfält.

 Laoterna kallar det Patuxay och det betyder "segerbågen".

The Patuxai is dedicated to those who fought in the struggle

for independence from France, 1949.

 

De två följande bilderna är från 2002

 

 

Så här såg det ut uppifrån tornet år 2010:

 

Det som är samma är målningarna upp i kopoltaket

 

 

Det som var nytt var en Fontän

som spelade musik vissa tider på dygnet.

Den hade kineserna donerat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

Buddhaparken

Nu är det nog dags för lite historiska sevärdheter här på bloggen.

Så här kommer det första inlägget.

 

Eftersom Laos är ett buddistiskt land

finns det en hel del buddisttempel att besöka.

En plats som jag INTE tycker om är

Buddhaparken utanför Vientiane.

En park med ca 200 olika buddistiska och hinduistiska statyer.

Skulpturerna är gjorda under åren 1958 fram till revolutionen 1975.

Då flydde konstnären till Thailand.

 

Den här Buddhastatyn är 120 meter lång.

 

 

Laoterna brukar åka hit på picknick.

Jag tycker att det finns vackrare ställen att ha picknick på.

 

 

Mona

För ganska exakt 8 år sedan föddes denna lilla flicka.

 

 

Hon fick namnet Mona.

Hennes storasyster heter Nona.

Hon var efterlängtad,

och mamma Kemphone och pappa Somath lyste av lycka.

(se bloggen från 14.1).

 

 

 I och med hennes födelse och Kemphones graviditet

fick jag inblick i landets kultur inom de områdena.

Visst är mycket precis som i Finland.

Man besöker rådgivningen, får tips och sådant.

Men en sak som jag reagerade på var att

Kemphone lät klippa av sitt tjocka, fina och långa hår.

Hon berättade att det måste hon göra

eftersom hon inte kan sköta om sig själv då babyn fötts.

Då är det ju hennes mamma som tar hand om henne.

 

 

Under den första månaden

vilar den nyblivna mamman.

Hon gör inget hushållsarbete

utan andra kokar speciell mat åt henne.

 Nu kommer jag inte ihåg,

men det var vissa örter och maträtter som var bra.

Mycket flytande föda blev hon serverad.

Mammorna ammar,

 men tar också fort till flaskan.

Det som däremot skiljer helt från vad vi gör i Finland

är att de nyblivna mammorna har en eld bredvid sig.

Det är bra för att värma upp kroppen,

få plattare mage,

hindra hudbristningar

och för att leka såren i underlivet.

 

Varmt...

 

 

Mammaledigheten varar 3 månader...

 

Hemma hos kemphone på besök.

 

 

 

 

Rullstolsbasketboll

För att nu fortsätta på förra inläggets tema

tänkte jag skriva om Handikappbasketboll.

Quest College hjälpte det laotiska rullstolsbasketbollslaget

genom att fixa till planen på skolan,

så att de kunde träna där inför viktiga matcher.

 

 

Här är det match på gång.

De svarta t-skjortorna har Quest College sponsrat.

 

 

Flicklaget spelar.

 

Nu när jag ser den här bilden

kan jag inte i världen fatta

varför jag har en sån hatt på huvudet?

 

 

 

 

 

Handikapp

Idag är det internationella Downs Syndrom dagen.

Jag kan inte ens komma ihåg

om jag mött någon med Downs Syndrom i Laos.

I deras kultur var det väldigt dåligt

om man fick ett handikappat barn.

Jag hörde en berättelse om en familj uppe i norra Laos

som fick tvillingar.

Den ena var handikappad och den andra frisk.

När en utlänning kom på besök

visades bara det friska barnet upp.

Det andra gömdes bort så att ingen skulle se det.

Så sorligt!

Men det finns undantag och informationen går fram

och fler av de olika handikappgrupperna får en chans.

Den organisationen som jag jobbade närmast med var LDPA.

(Lao Disabled People's Association)

Kika gärna in på deras hemsida

så får du se vilket arbete de gör för de handikappade i Laos. 

http://ldpa.org.la/?page_id=92

De flesta av "mina" elever kom via LDPA till Quest College.

 

Här är jag med på en rullstolsutställning på NRC, oktober 2002

 

Här kan jag väl också berätta att jag var med på en teckenspråkskurs

där jag lärde mig det laotiska teckenspråket.

Jag var ingen bra elev

för jag kunde bara det Finlands-svenska teckenspråket,

och det gjorde det svårt att lära mig nya tecken.

Men döveleverna på NRC (National Rehabilitation Center)

 tyckte det var roligt att ha mig där...

 

Killen här på bilden är döv.
 Han kom en tid till vår verkstad och lärde sig tillverka ramar.

 

En annan organisation som jobbar i Laos

 med proteser och sånt är COPE

http://www.copelaos.org/index.php

 

 

De tillverkar också egna rullstolar och andra hjälpmedel

 som handikappade runt om i landet får gratis.

 

Munkstoryn del 2

OBS! Om du inte läst föregående inlägg, så läs det först...

...för svaret på frågan kan ni läsa här.

Hans visa svar var:

Jag känner sorg över att sluta vara munk,

det är ju min identitet.

Men jag känner stor glädje över att någon för första gången

erbjuder mig ett alternativ till munklivet.

Jag väljer att flytta från templet,

bli en elev och bo i pojkhuset med de andra handikappade pojkarna!

 

 

Bounhuang bestämde sig alltså för att ta vara på erbjudandet.

När han kom till skolan på måndagen

var han uppklädd i nya skinande svarta skor,

 nya mörka byxor och ny vit skjorta.

Hela killen lyste av lycka.

 

Men jag tror att jag var lika lycklig.

Var det månne mission som jag fick uppleva? 

 

Våren 2006, när han gått två år på Quest College
berättar Bounhuang så här:

 

Han har en vision för framtiden.

Han vill undervisa andra hemma i sin by.

Han vet att utbildning är viktig.

Nu är han gift med en flicka från sin provins.

De väntar sitt första barn nu i höst.

Han som trodde att han aldrig skulle kunna gifta sig

för han är ju handikappad.

 

Men visst var livet enklare som munk.

Då behövde han inte oroa sig för hur han skulle få mat.

Till templet offrar laoterna mat till munkarna,

som en familjefar skall han själv få ihop pengar till mat.

Bounhuang jobbade som nattvakt på skolan

och studerade på dagarna.

Jag undrade nog hur han orkade med det,

 men han svarade det går så länge han är inställd på det.

 

 

 

När jag mötte honom julen 201

 så var han en stolt tvåbarnspappa

som fortfarande hade visionen om att undervisa

de som inte har möjlighet att studera. 

Den datautbildning som han fick på Quest College

har gett honom ett nytt liv!

Han behövde inte vara en munk livet ut!

 

 

Munkstoryn del 1

Ibland så funderar jag på vad mission egentligen är för något.

I mitten av september, 2004,

 kom 10 handikappade ungdomar

 för att göra inträdesprovet för stipendierna

till college utbildningen.

De fem bästa blev valda.

Sen visade det sig att jag kunde ta in två till

för skolan hade så många betalande elever inför starten.

Den som stod som nummer 6 på listan

var en buddist munk!!

Nu ställdes jag inför en ny situation.

Skolans elever bär alla skoluniform

och ALLA är lika mycket värda.

Hur skulle det gå med en munk i klassen

 som är klädd i sin orangefärgade klädnad,

som anses vara högre aktad

och som nu inte borde umgås med flickor?

Jag diskuterade saken med var chef Singha

 och kom fram till att vi inte kan ha en munk som elev.

 

Munken kom för att träffa mig och Kemphone

 och vi satte oss ner i ett tomt klassrum för att diskutera.

Han berättade att han kommer från en annan provins.

Redan som tonåring visste han att han ville bli munk.

 Det var hans chans att överleva

eftersom han var handikappad.

Hur skulle han som haltade kunna tänka på familj och arbete.

I 4 år var han novis i sin hemstads tempel.

För två år sedan blev han fullvärdig munk

och flyttade till Vientiane.

Han var inställd på att fortsätta att vara munk livet ut.

I templet hade han avslutat sin gymnasieutbildning.

 

Det var på onsdag eftermiddag som vi träffades

och jag berättade och förklarade skolans policy

att han kan få en stipendieplats

om han är beredd att lägga av sig munkbeklädnaden

och bli en normal elev.

Jag föreslog också att han kan ju vara munk

 men när han kommer till skolan så

måste han klä sig i skoluniformen som är vit skjorta,

mörka byxor och slipsen med skolans logo.

 

Vad tror ni han svarade?

Sinh

Laotiska kvinnor bär en långkjol som kallas sinh. 

Ett klädesplagg som bärs både till vardag och fest.

 

 

Den är vävd av siden eller bomull.

Den finns i alla de mönster och färger man kan tänka sig.

Skolflickor har den i sin skoluniform

och då är den oftast mörkblå med vit bård.

 Kjolen består av två delar.

En övre del och en bård nertill.

Den är sydd som en tub som man kliver in i.

En hake på insidan flyttas vartefter

magen krymper eller växer.

Väldigt praktiskt när man är gravid!

Vid högtidliga tillfällen bär alla kvinnor en sinh.

På Morning Market finns det tusentals att välja mellan.

Priset varierar också beroende på mönster och kvalitet.

 

 

Den hör också till olika firmors klädsel.

Är du en kvinna och jobbar som lärare, banktjänsteman 

eller i andra serviceyrken är sinh din arbetsklädsel. 

På jobbet hade jag oftast också en sinh på mig.

 

 

Under de senaste åren har en kortare variant fått fotfäste i modet.

Och många av ungdomarna gör allt för att inte behöva bära sinh...

Australian Club

I Vientiane fanns det några få swimmingpooler.

Några av de finare hotellen hade egen pool.

Så byggdes Sengdara Fitness Center under vår tid.

Och så fanns det nån enstaka offentlig liten pool nånstans i staden.

Vi valde att gå med i Australian club.

 

 

På den tiden fick alla utlänningar vara med oberoende på nationalitet.

 Idag är det annorlunda.

Ibland efter kvällsmaten innan det var dags att natta barnen,

 var vi en sväng till poolen.

Och var vi hemma under helgen

var det skönt att ligga och slappa där i solen.